Mer om andningen, dess beteende och fysiologi

(OBS texten nedan är inte klar än)
Även om man inom vetenskaper vanligen undviker att ”ta med i beräkningen” icke medvetna processer så visa neurologisk och psykologisk/psykiatrisk forskning/kunskap/erfarenhet att det mest som sker i oss inte företrädesvis är på det medvetna planet. Eftersom andningsbeteendet utgör ett intressant beteende som kan påverkas och påverkar både medvetna och icke-medvetna system/funktioner samtidigt som icke-medvetna fysiologiska/kemiska processer har ”vetorätt” så fokuserar jag litet vetenskapligt ”störande” detta nedan. Vad jag menar är att vi kan styra medvetet andningsbeteendet till en viss grad men inte gå över vissa trösklar liksom också att när stressgasen (sympatikus) ligger på eller kemisk obalans råder faktiskt har mycket mindre eller inte alls medvetet handlingsutrymme.

Dock är det ytterst viktigt att vi gradvis kan medvetet träna andningsbeteendet av flera skäl. Framför allt normalisera hypokapnea, låg pCO2 (kallas för hyperventilation men definieras alltså kemiskt). Vi känner inte till något annat sätt att normalisera hypokapnea.

Hypokapnea är involverat i många olika ohälsotillstånd, allt från psykologiska, psykiatriska till somatiska! Mer om detta på annan plats (…)

I princip bör inte andningsträning användas kliniskt utan ingående psykofysiologiska tester/analyser! Se http://ipbm.se/projekt/om-andning/ och underflikar

Medvetet och omedvetet: andningsbeteendet utgör ett interface. Kan både påverkas medvetet och automatiskt, fysiologiskt beroende på ett antal faktorer, t.ex. om sympatikus påslag så styr det andningsbeteendet och överflyglar den medvetet styrda andningsbeteendet.

Medvetet bestämma: Att man t.ex. bestämmer nu skall jag andningsträna, vad jag skall träna och hur etc. d.v.s. jag styr medvetet beteendet – givet inte t.ex. kemiska eller ANS processer hindrar – de har prioritet ( i termer av Coue´s argument).

Från medvetet till icke-medvetet styrt andningsbeteende: När man utifrån kunskap, egen erfarenhet, råd, psykofysiologisk testning och biofeedback guidad träning m.m. kommit fram till en personligt effektiv modell kan man sedan gradvis överlåta till automatiska system. Det kan ske helt enkelt genom att träna så mycket att beteendet blir automatiskt (old brain) förankrat – ”det andas i mig” … Ett annat sätt är att träna x minuter och sedan medvetet gradvis fokusera på andra ”saker”, t.ex. ett positivt minne, eller medvetet göra rörelser lugnt, monotont.

Efterhand kan man bestämma att man skall ge sig tid att andningsmeditera och sedan överlåta åt sina automatiska system (old brain) att ta över. Intressant är att när man når en sådan balans blir ofta andningsbeteendet ”effortless” och i termer av vad som kallas för förändrat medvetandetillstånd eller kanske ”entlightment” inom österländsk filosofi.

Alternativt kan man gå andra vägen, t.ex. via monotona rörelser automatiskt påverka andningsbeteendet att synkroniseras med rörelserna – som t.ex. inom en del Qigong modeller (liksom Evgeny Vaschillos ”tänk”).

Eller helt enkelt vara aktiv i inandningen och passiv i utandningen – new brain – old brain. Alltså låta utandningen bli som den blir och även triggra inandningen (efterhand).

Förslag till biofeedback användning vid andningsträning

  1. Använd FT för att finna ut om SNS påverkas
  2. Om ovan inte fungerar så använd RSA och etCO2 analys
  3. Växla enligt ovan mellan aktiv (medveten) och passiv (inte aktivt medveten) andning
  4. Använda gärna favoritlukten (med känt association till positivt minne/upplevelse eller ej)